Så, mina damer och herrar - nu upphör den här bloggen att uppdateras. Jag kommer inte att skriva fler inlägg här. Jag kommer att besvara kommentarer på redan befintliga inlägg, om än kanske inte lika frekvent, men det är allt. Jag har fått tillräcklig ordning på min nya blogg nu, för att hela flytta över aktiviteten dit.

Ni som bevakar den här feeden fortfarande, byt feed.

Ni som har länkat till min blogg får gärna uppdatera era länkar med ny adress. Ni som inte redan har länkat mig, får ett gyllene tillfälle att göra det.

All aktivitet kommer alltså, från och med nu, ske här:

URL: http://www.equil.net/

Feed: http://www.equil.net/?feed=rss2
Kommentarer: http://www.equil.net/?feed=comments-rss2

Väl mött.

Kvällen är ung, och jag har redan blivit angripen av en nazist såväl som blivit mordhotad på grund av hur jag modererar de forum, där jag är operatör, på Helgon.net. Sådant är Internets debattklimat. Jag håller på för fullt med en längre fortsättning om rättigheter, och i samband med det snubblade jag över följande uttalande, av Johan Norberg:

Rättigheter finns inte förrän människorna kommer på dem, det är inte någon högre form av “saker” som vi kan ha intuitiv kunskap om. Rättigheter är moraliska regler som vi själva konstruerar, därför att vi anser att de är nödvändiga för existensen av goda samhällen och människor som får sträva efter lycka. Rättigheter finns inte i verkligheten, men de fakta som gör att vi kommer fram till att vi behöver tänka i termer av rättigheter finns i verkligheten, i människors förhållande till världen och varandra.

Så skriver Norberg på sida 54-55 i uppsatsen “Fullständiga rättigheter” som kan läsas här. Mina mer nogaräknade läsare ser förmodligen direkt vad av detta jag har problem med. Johan Norberg säger faktiskt att rättigheter inte existerar. Han säger att de inte “finns i verkligheten”, och det är ju detsamma som att de inte skulle existera. Jag gissar att han inte är alltför epistemologiskt beläst eller intresserad, då det väl inte hör till hans huvudämnen, men det här visar ju ypperligt varför filosofi måste ligga till grund för idéhistoria och ekonomi - och inte minst förespråkandet av särskilda ståndpunkter inom idéhistoria och ekonomi. Om rättigheter inte finns i verkligheten, då kan vi ju upphöra att tala om dem. Vi behöver inte förespråka liberalism eller frihet, för vad är liberalism och frihet utan rättigheter? Nu menar inte Norberg att det inte existerar rättigheter, men det är ju vad han faktiskt skriver. Och det är inte något litet oskyldigt skrivfel heller, utan något som pekar på en kunskapsteoretisk (eller rentav metafysisk) inkonsekvens.

Jag hade inte tänkt skriva så långt om det här, men jag skall väl åtminstone förklara mig. Om rättigheter inte finns i verkligheten, då existerar de inte. Om de inte existerar, då faller alla de liberala åsikter som Norberg för övrigt talar om och advocerar. Men han menar som sagt inte att rättigheter inte skulle existera, för han gör en underlig åtskillnad mellan det “icke-existerande” och det som “inte finns i verkligheten”. På samma sätt säger även många andra att abstrakta koncept inte finns i verkligheten. “Det finns ingen rättvisa, ingen frihet, inga idéer - det är av människan påhittade saker”. Ja, det är av människan avhängiga koncept - och just därför finns de i verkligheten. Rättigheter finns, precis lika mycket som stolar och bord, med skillnaden att rättigheter är abstrakta medan stolar och bord är konkreta. Det här är faktiskt absolut avgörande, för man kan inte hysa liberala åsikter och sedan påstå att det inte finns några rättigheter. Det är inte bara så att vi kommer fram till att vi behöver tänka i termer av rättigheter när vi beaktar existerande fakta - rättigheter är existerande fakta i sig själva. (Och om rättigheter inte funnes i verkligheten hade vi naturligtvis inte heller behövt eller kunnat tänka i termer av dem.)

Det blir minsann bakläxa för Johan Norberg, trots att jag överlag beundrar och respekterar honom, och hans senaste bok “När människan skapade världen” är alldeles förträfflig. Jag vill alltså inte göra sken av att vara en motståndare till Norberg som person (jag har aldrig träffat honom, eller talat med honom personligen), och jag har heller inget att invända mot hans åsikter, generellt sett. Men det finns några skiljaktigheter av avgörande betydelse, och det här är en sådan. För övrigt kan man ju läsa om andra sådana skiljaktigheter på Svanbergs blogg eller på Nattväktaren här och här.

Relaterade inlägg:
Bokslut gällande naturrätten

Jag tycker om att läsa böcker, och har läst väldigt ihärdigt under ett par år. Nu på sistone har dock läslusten falnat en smula, men det beror ju främst på att jag inte haft sådana där böcker på lager, som man verkligen längtar efter att få läsa. Därför söker jag nu lästips ifrån bloggens bevakare, och då helst, av monetära skäl, böcker man kan få tag på via biblioteket.

För att få ett hum om det hela har jag faktiskt en lista över huvudsakligen alla böcker jag läst. Den kan man kika på här. (Ja, jag är en maniskt anal organisatör som njuter alldeles perverst av att föra listor över saker och ting.) Därmed kan man ju se vad jag redan läst, och inducera fram vad för andra slags böcker som kan tänkas falla mig i smaken. Klassiska romaner som jag uppenbarligen redan måste känna till, men inte har läst, behöver man inte tipsa om.

Väl mött!

Jag skulle vilja tipsa om Michael Huemer, ifall ni ännu inte snubblat över hans hemsida på nätet. Bland annat kan man på denna läsa en mycket intressant och välformulerad kritik av objektivismens etik.

Själva huvudsidan finner ni här.

Debatterna kring fri vilja kontra determinism är ett utmärkt exempel på filosofers förmåga att göra en höna av en fjäder. Jag känner inte till en enda människa som är praktiserande determinist. Jag vet inte någon som anser att rättsväsenden är onödiga och att moraliska omdömen är illusoriska. Det är ju faktiskt några av determinismens konsekvenser: om vi inte har någon fri vilja, då ansvarar vi heller ej för hur vi är och vad vi gör. “Aha!” utbrister en självutnämnd determinist, “men vi upplever det som om vi hade fri vilja, så därför måste vi ändå ha rättsväsenden och moral”. Det är lite som idén om en Gud som aldrig lägger sig i vare sig världens gång eller människans förehavanden, inte sant? Vi kan inte skaffa några bevis för determinismen, och vi upplever till och med intuitivt att den är falsk - men vi måste ju ändå erkänna att den är sann. Sedan är det förstås en smula missvisande att på grund av determinismen säga att man bör avskaffa eller upprätthålla sådant som rättsväsende och moral. Vad som sker, det sker, såsom det är determinerat att ske. Man kan inte använda ordet “bör” om determinismen är sann, för ett böra implicerar valmöjligheter. Notera för all del även att begreppet “fri vilja” är tautologiskt. Viljan är per definition fri. Om determinismen är sann, då är inte bara den “fria” viljan falsk - all vilja är falsk. Det här har jag i ärlighetens namn skrivit tillräckligt om tidigare, så jag skall inte upprepa mig. Vad jag dock har tänkt bemöta, om jag nu inte redan gjort det, är påståendet om konflikten mellan vilja och kausalitet. Det är ett så vanligt förekommande påstående att det verkar behöva redas ut ordentligt. Objektivismen menar nämligen att allt utom existensen självt har en orsak eller flera orsaker. Samtidigt menar den också att människan har en fri vilja. Två citat av Leonard Peikoff fungerar utmärkt för att illustrera de båda idéerna. På sida 14 i OPAR skriver han om kausalitetslagen följande:

Varje entitet har en natur; den är specifik, ickemotsägande, begränsad; den har somliga attribut men inga andra än dessa. En sådan entitet måste fungera i enlighet med sin natur. De enda alternativen vore för en entitet att fungera oberoende av sin natur eller i strid med den; bägge är omöjliga. [...] Under alla omständigheter kan en entitet bara fungera på ett sätt, det sätt som följer på dess identitet. [Min översättning.]

Innebär det här att människan alltså bara kan fungera på ett sätt, därför att hon är bunden till sin egen naturgivna identitet? Ja, det stämmer alldeles utmärkt. Och hur skulle det här inte stå i konflikt med idén om viljans existens? Om viljan skriver Peikoff på sida 55, ibidem:

En tanke eller handling är “fri”, om den är vald utifrån två eller fler valmöjligheter. I ett sådant fall har skillnaden upphov i individens fria val, vilket inte hade behövt vara vad det är, dvs. vilket hade kunnat vara annorlunda. [Min översättning.]

Som för att lägga grädden på moset skriver Peikoff dessutom i sin uppsats “The analytic-synthetic dichotomy” följande, enligt min översättning: “Eftersom saker och ting är vad de är, eftersom allt som existerar äger en specifik identitet, kan faktiskt inget ske utan orsak eller av tillfällighet. En entitets natur avgör vad den kan göra och, i alla möjliga omständigheter, vad den kommer göra.” Man har sagt att det här är determinism, men då är man ouppmärksam på en detalj av avgörande betydelse: det ligger i människans specifika identitet att ha en (fri) vilja. För att uttrycka det hela enkelt så handlar jag i enlighet med min natur när jag på en restaurang beställer in en maträtt över en annan (att handla oberoende av min natur, eller i konflikt med den, vore som sagt omöjligt). Det är inte så att mitt val av maträtt upphäver kausaliteten, och det är inte så att kausaliteten gör det omöjligt för mig att träffa mitt val av maträtt. Viljans existens är ju faktiskt axiomatisk: man kan inte säga “det finns ingen fri vilja” utan att först välja att säga det. Mer har jag dock inte att skriva om ämnet, för jag har redan skrivit åtskilligt om det, försåvitt det alls är meningsfullt att lägga ned tid på kritik av idén om determinism. Den här enskilda poängen verkade dock viktig att framföra klart och tydligt. Det finns ingen konflikt mellan kausalitet och vilja, eller mellan identitet och vilja, eftersom det ligger i människans specifika identitet att kunna träffa (fria) val av olika slag.

Relaterade inlägg:
*Fri vilja kontra determinism
*Vidare om den fria viljan

Min mor påstår att droger enbart är av ondo, och att de allesamman ger upphov till okontrollerat vansinne. Detta medan hon håller en cigarett mellan fingrarna. När jag konfronterar henne med detta säger hon att tobak, till skillnad ifrån andra droger, inte påverkar sinnet (vilket det gör, om än minimalt). Detta medan det står en vinflaska i skåpet bredvid. Sedan kommer hon med påståendet att LSD bryter ner hjärnan, och hon buntar ihop alla droger i kategorin “livsfarligt att förtära”, trots att det är enorm skillnad på LSD och, säg, heroin. Jag försöker då förklara att mycket av det man tror sig veta om narkotikaklassade preparat är statlig propaganda, och att den många gånger inte vilar på särskilt stadig grund. Vid det laget kommer två vanliga exempel upp. Först har vi Bob Marley som dog i cannabis-relaterad cancer. Fel! Bob Marley dog av en tumör i hjärnan, lungorna och magen. (Man får dessutom inte cancer av cannabis, och ingen har någonsin dött av det.) Sedan kommer exemplet med Pink Floyds tidigare medlem Syd Barrett. Enligt mina föräldrar blev han “sönderbränd” i hjärnan av LSD. Fel! Syd Barrett var en extrem missbrukare av ämnet så hans hälsotillstånd var ju knappast gott, men man blir inte sönderbränd i hjärnan av syra. Det har spekulerats mycket i Barretts eventuella mentala sjukdomar, och det är sant att LSD kan utlösa latenta mentalsjukdomar om man har anlag för dem. En dödlig dos beräknas vara på omkring 12 000 mikrogram per kilo man väger. Ifall man intar LSD med något som helst ansvar är det dock en av de minst farliga drogerna bland de illegala. Till sist kommer förstås exemplet med min mosters före detta sambo, som sägs ha utvecklat schizofreni efter att ha slutat med anabola steroider. Fel! Att sluta med steroider ger inte upphov till schizofreni, men däremot kan en steroidpsykos ha effekter som liknar schizofreni.

Nu vill jag inte lovprisa droger som vore det tal om gudagiven ambrosia. Somliga säger att jag gör just detta, men det är inte sant. Tumregeln är att varje drogs fördel också har en motsvarande nackdel, och det är upp till brukaren eller missbrukaren av en drog att avgöra om den är värd att bruka eller missbruka (enligt en rationell standard är dock missbruk irrationellt per definition). Att förlita sig på bevisligen falsk information gör däremot varken preparaten eller andra människor som använder droger rättvisa. Skillnaden mellan sporadiskt bruk av cannabis och ihärdigt missbruk av heroin eller metamfetamin är i stort sett total, både vad gäller kognitiva effekter och hälsovådlighet. Jag säger inte att det är nyttigt att röka marijuana, det är det naturligtvis inte, men det är heller inte farligt. Sju tusen svenskar beräknas dö årligen i tobaksrelaterade sjukdomar. Ingen har någonsin dött av cannabis ensamt. Att påstå att cannabis är av ondo, medan man suger i sig röken av en cigarett, framstår helt enkelt som ett utslag av desinformationens makt. Mellan 40-60 milligram nikotin är nog för att döda en människa. För att cannabis skall vara dödligt krävs över 40 milligram per kilo kroppsvikt. Hur ofta dör någon i en överdos av cigarettrökande? Inte ofta alls, inte sant? Betänk då att det krävs minst samma mängd cannabis multiplicerat med varje kilo i kroppsvikt för att vara dödligt. Betänk sedan att tobaksrökande kan leda till lungcancer, medan cannabisrökande inte gör det (men väl till bronkit och liknande problem, om man har otur). Betänk till sist att nikotin är väldigt beroendeframkallande, medan cannabisbruk inte medför något egentligt fysiskt beroende. Att påstå att cannabis är av ondo, medan man suger i sig röken av en cigarett, framstår nu ännu mer som ett utslag av desinformationens makt. Till tobakens försvar kan dock sägas att den kan brukas eller missbrukas när som helst, utan att det inverkar på ens övriga tillvaro (men till dess nackdel kan sägas att frånvaron av bruket, när man blivit beroende, kan göra detta).

En vanlig invändning mot det här är att jag inte själv har erfarenhet av alla de substanser jag skriver om. Ifall jag inte har det - hur kan jag uttala mig om dem? Men det är ju så att vi alla, ständigt, uttalar oss om saker vi inte själva har erfarenhet av. Jag kan påstå att hjärnkirurgi är en synnerligen svår konst, trots att jag inte är hjärnkirurg eller har hamnat under kniven själv. Jag kan säga att man inte bör slänga sig utför en brant klippa om livet är en kärt, trots att jag ju inte har någon som helst erfarenhet av detta själv. Däremot har människan genom erfarenhet samlat kunskap om farorna med branta klippor, och om hjärnkirurgins komplexa metod. På samma sätt har hon också samlat kunskap om olika substansers verkan på kroppen. Det är sant att människor reagerar olika på droger, men det har mer med upplevelsen att göra än med de potentiella hälsoskador som kan uppstå. Det är också sant att de olika undersökningarna många gånger är otillräckliga, och i frånvaron av tillförlitlig empiri måste vi tvivla, vare sig det gäller en drogs förträfflighet eller skadlighet. Vad jag skrivit här bör dock kunna anses som vetenskaplig sanning, åtminstone mellan tummen och pekfingret. Att det sedan är obehagliga sanningar för somliga, och att de motsäger en hel del av det man fått lära sig i skolan, det är jag den förste att medge. Olika drogpolitiska debatter har fått mig att inse hur stor kraft det skrivna eller sagda ordet kan rymma. Med hjälp av systematisk propaganda kan man faktiskt få en större allmänhet att acceptera, säg, påståendet om att det inte finns “lätta” droger. Den större allmänheten tycks bunta ihop cannabis, den lättaste drogen, med heroin, en av de tyngsta drogerna - trots att saklig information finns bara några musklick bort, såvida man har en dator uppkopplad mot Internet. Med en närmast dogmatisk drogrestriktiv allmänhet i ryggen kommer staten nu att spendera 260 miljoner kronor på det så kallade “kriget mot drogerna”. Är det inte att spendera summan på organiserad brottslighet så säg? Spendera den istället på mig, men inte med mindre än att jag lovar att hålla mig borta ifrån narkotikaklassade preparat! Då skulle dessa pengar åtminstone bidra till att en person höll sig fri ifrån dem. Nu lägger man istället ner en enorm summa av skattebetalarnas pengar på att slåss mot väderkvarnar. Sådan är desinformationens makt.

Relaterade inlägg:
*Propaganda mot cannabis i urval
*Drogliberal och drogmissbrukare?
*Cannabis - don’t critizise, just legalize

Jag varnar för att det här inlägget kommer vara en smula dagboksaktigt, men det kan väl för all del vara intressant ändå. Jag publicerar texten på bloggen eftersom det har önskats, även om det inte var tänkt så ifrån början. Alltså, ur mina dagboksanteckningar på Helgon.net:

Idag har jag besökt mina föräldrar. Min far fyllde 51 år, vilket firades med middag och fika. Mormor var där, och min bror tillsammans med sambo och barn. Jag blev påmind om varför jag inte är det minsta förtjust i släktträffar. Min släkt är överlag helt vansinnig, och det menar jag i bokstavlig bemärkelse. Exempelvis har jag en moster som sitter inne på Karsudden, på grund av mental sjukdom. Hennes före detta sambo har blivit schizofren, något som sägs bero på att han slutat med ett missbruk av anabola steroider (såvitt jag vet finns inget bevisat samband, även om en steroidpsykos har likheter med schizofreni). Andra exempel är mindre extrema, men fortfarande nog så hemska. Mina farföräldrar är matberoende och håller på att äta sig till döds. De vanligaste dödsorsakerna är hjärtrelaterade, inte sant? Matberoende är nog värre än mången drogberoende, särskilt när man närmar sig åttio år, för det betraktas inte som ett stort problem, vare sig av dem själva eller av andra i deras närhet. Nu är inte min avsikt att “hänga ut” personer i min släkt, så fler exempel blir överflödiga. Poängen är att de allra flesta av dem är så intelligensbefriade att det blir plågsamt att umgås med dem. Poängen är, vidare, att det ju är bland dem jag växt upp. Jag tror att de flesta kan relatera till det här, åtminstone delvis. I min släkt finns inget sådant som en intim relation. Man kommer samman under formella omständigheter, och man pratar om de mest ytliga ting man kan komma på. Det finns något slags oskriven regel enligt vilken man inte får vara personlig, uttrycka en värdering, eller diskutera något som kan kräva ens det minsta mått av bildning ifrån de andras sida. Politik är förstås ett ämne man helt förbiser, såväl som akademiska ämnen över huvud taget. Man kan tala om vädret, om grannarna, om vad barnen har gjort, om inredning och om andra människor som inte råkar vara närvarande. Någon har sagt att intelligenta personer talar om idéer, medelmåttiga personer talar om händelser medan idioter talar om andra människor. Det ligger måhända något i det.

Min tanke var att skriva om ensamhet, men istället har jag illustrerat den. Jag har aldrig haft många vänner, men jag har heller inte eftersträvat att ha det. Jag trivs i mitt eget sällskap, och hur det kommer sig har jag kanske redan förklarat. Eftersom jag växt upp med ovan nämnda samling människor omkring mig, och jag alltid har funnit de flesta av dem påfrestande, kommer det sig kanske naturligt att jag håller mig en smula för mig själv. Det var inte förrän under gymnasietiden som jag alls träffade människor som uppskattade att tänka och odla mer fruktsamt intima relationer. Vilket innebär ungefär sju år sedan. Både före och efter detta har jag upplevt mig själv lite som den kafkaiskt jättelika insekten, frånsett att Kafkas novell till skillnad ifrån min släkt är intelligent. (Man har inte heller velat döda mig förstås.) Kanske är det också dessa psykologiska belägenheter som gjort mig till den objektivist jag idag är. Annars hade jag kanske inte sökt mig till litteratur och filosofi, såsom jag nu gjorde (specifikt våren år 2002 med POS översättning “Lovsång”). Hur det kommer sig att jag alltid varit intresserad av idéer, medan alla i min omgivning vägrat att tala om dem, det får jag svårare att förklara. Jag vet faktiskt inte, men redan som litet barn studerade jag sådant jag var intresserad av (bland annat memorerade jag flaggor och vägskyltar, och läste om dinosaurierna). Beväpnad med Kalle Anka-tidningar lärde jag mig själv att läsa innan skolstarten, sedan min mor vägrat då hon tyckte att det skulle vara lärarnas uppgift. Varför var jag så intresserad av dessa ting, medan ingen annan var det? Det har jag inget bra svar på. Men jag har ägnat många långa timmar åt självanalys, och jag har rett ut de flesta väsentliga knutarna. Jag vet varför jag generellt sett föredrar ensamhet, och jag känner till den psykologiska historia som ligger till grund för det. Jag vet varför idéer intresserar mig - det är något av få saker jag verkligen brinner för - även om jag inte förstår hur intresset kunde uppkomma ifrån första början. Det är viktigt att förstå sig själv, för därigenom förstår man ju också sina relationer till andra. Ingen i min släkt har, såvitt jag lagt märke till, särskilt god självkännedom. Och ingen i min släkt har någon djupare förståelse för relationerna sinsemellan. Jag känner mig lite som filosofen Tom Edison i Lars von Triers “Dogville”. Nu måste jag bara skriva en bok om spektaklet.

(Notera att bloggen har flyttat till http://www.equil.net/.) 

Det har inte blivit något nytt inlägg på ett tag nu, vilket beror på att jag spenderat tiden på att flytta bloggen till egen domän (med alla komplikationer det kan innebära). Jag är inte helt klar med alla detaljer i den nya layouten och så vidare, men officiellt flyttar jag aktiviteten från och med nu. Dock kommer jag, åtminstone en tid framöver, att publicera nya inlägg även här, på grund av all trafik som den här bloggen trots allt genererar. Ni som läser bloggen bör dock vänja er vid den uppdaterade, och ni som bevakar den via feeds bör uppdatera dem så att de pekar mot min nya.

URL: http://www.equil.net/

Ny RSS: http://www.equil.net/?feed=rss2

De som vill får gärna även vara “betatestare” åt mig. Säg gärna till om något inte fungerar som det skall fungera. Viss språklig inkoherens och liknande är jag medveten om, och jag arbetar fortfarande på att korrigera sådana detaljer. I sinom tid skall sådant dock vara fixat, och den här bloggen överges till förmån för min nya.

Väl mött!

Jag kan inte hjälpa att finna relationspsykologi väldigt intressant. Många vanliga frågor kretsar kring detta ämne. Vad är kärlek? Vad är otrohet? Hur vet jag om den jag är intresserad av, också är intresserad av mig? Ja, det är nu inte åt dessa frågor jag tänker ägna uppmärksamhet här och nu (men har gjort det bland annat här och här och här), utan jag vill poängtera att alla relationer vi har med andra människor, oavsett relationens natur, måste utgå ifrån oss själva. Det kan ju tyckas smått självklart, men jag tror ändå att det är en princip de flesta av oss har svårt för att tillämpa. Ett tydligt exempel är hur vanligt det är att kalla sin partner eller vän för, säg, “idiot” eller något motsvarande. Alla negativa värdeomdömen vi skickar ut mot dem kommer ju i samma mån även skickas ut mot oss själva. Om jag kallar min flickvän för en idiot, hur stor idiot är jag inte själv som är ihop med en? Om jag istället säger att min flickvän är intelligent, då säger detta även något om mig: att jag har valt att bli ihop med en i mitt tycke intelligent person (vilket bör ses som ett i sin tur intelligent val). Jag och min flickvän har i skrivande stund varit tillsammans i strax över tio månader, och vi har aldrig skrikit åt varandra. Vi har måhända haft våra små saker att reda ut, såsom alla relationer får ibland, men vi har inte grälat. Vi har aldrig i ren ilska kallat varandra för saker man egentligen inte menar att säga. Ingen har varit otrogen mot den andre, och ingen av oss har medvetet handlat orätt inom relationen. Varför berättar jag nu detta? Tja, därför att det verkar vara påträngande. Därför att de flesta relationer verkar präglas av gräl och gap och skrik. Därför att man stänger inne sina tankar och känslor, och vägrar sin partner en öppen dialog. En bit in i relationen går man kanske ut på olika nätforum och ventilerar sina tankar, hellre än inför sin partner. “Kan vi rädda förhållandet trots alla gräl? Kan man förlåta otrohet? Min partner är en idiot och jag vågar inte göra slut!” Ja, jag är säker på att sådana här frågor och attityder inte är läsaren obekanta. De är tyvärr snarare kutym än undantag.

Ett elementärt problem är ju att förhållanden vanligtvis inte inleds på grundval av medvetna värderingar, vilket de behöver göra. Om man spelar tärning med sina relationer - och det gör de allra flesta i någon mån - kommer man snart att hamna i sådana situationer som beskrivits ovan. “Kärlek är vårt svar på det som representerar våra högsta värderingar” skriver Nathaniel Branden någonstans. Om man inte har några medvetna värderingar att eftersträva, och som ens partner måste infria, då är det att sätta kärleken på spel i all bokstavlig bemärkelse. Utan medvetna värderingar är man oförmögen att helt och fullt älska en annan människa (för kärleken är i ärlighetens namn en värdering mer än blott en känsla). “För att kunna säga ‘jag älskar dig’ måste man först kunna säga ‘jag’” som Ayn Rand skrev. Och för att även citera den objektivistiske psykologen Michael Hurd i sammanhanget: “Om du bryr dig om vad andra tänker förlorar du dig själv. Och om du förlorar dig själv kommer inte andra att bry sig om dig - för de kommer inte ha någon anledning att göra det”. Vad detta vill säga är att många utgår (ehuru förmodligen omedvetet) ifrån felaktiga premisser när de väljer att ingå i en ny relation. Kanske omfamnar man första tillfälle som erbjuds. Kanske låter man sig charmas av ytliga detaljer och struntar i att blicka djupare. Kanske är man till och med övertygad om att det som finns på ytan är tillräckligt, och att man kan acceptera eventuella djupare olikheter. “Motsatser dras ju tillvarandra” säger man och rycker på axlarna. Ett lyckligt förhållande måste tvärtom vara grundat på i förväg valda värderingar. Annars kommer det snart att bildas friktion. Man kommer att störa sig på till synes små detaljer som med tiden växer. Snart börjar man gräla om de mest obetydliga saker. Till slut kan man kanske inte ens se på sin partner med annat än förakt, och det är ju ett omdöme som slår lika hårt mot en själv: förakt för ens partner innebär i samma mån självförakt. Alla halvt om halvt godtyckliga relationer slutar förstås inte så här dramatiskt, för det är ju tyvärr sant att godtyckligt inledda förhållanden tenderar att upplösas lika godtyckligt som de blev till. Hur bekant låter inte det här: “Allt var frid och fröjd, men min partner gjorde plötsligt slut med mig, för h*n sade att h*n inte hade några känslor kvar”? Närmast plågsamt bekant, inte sant? Bara godtyckligt baserade känslor kan upphöra lika godtyckligt som de blev till.

Jag har varit vän med en viss person i 3½ år nu. Under den tiden har jag sett honom driva fyra relationer i botten. (Man är naturligtvis två om ett förhållande, men det är min uppfattning att han själv har begått de huvudsakliga och avgörande felstegen.) Hans senaste relation inleddes över spelet World of Warcraft, och varade väl i omkring ett halvår. I förstone är han alltid stolt som en tupp och skroderar vitt och brett om vilken underbar fantastisk flickvän han skaffat. På grund av hans knappa tålamod och bristande sociala egenskaper bildas snart den där friktionen jag talade om. Gräl börjar uppstå utan att något direkt finns att gräla om, och han använder hårda ord som får honom att verka iskall. På det följer ett väldigt kontrollerande beteende som inbegriper både svartsjuka och förhör. Han kan förvissa sig om att hans flickvän talar sanning efter att ha utsatts för dessa förhör, genom att läsa igenom hennes e-post och chattloggar över nätet. Härifrån går det snabbt utför och relationen upphör av att bägge parter mår dåligt och avskyr den andre (men han vill förstås inte verka så svedd, varför han påstår att de skiljdes som vänner). På ungefär samma sätt slutade även hans tidigare förhållande, och jag är säker på att alla som läser det här känner igen åtminstone andra människor i det. Är det inte i princip normativt beteende? Så långt som för honom behöver det naturligtvis, som sagt, inte gå, men något lyckligt förhållande kan inte grundas på luftslott. En enda felaktig handling kan komma att förändra en relation fundamentalt och för all framtid. Om jag gick fram till min flickvän och slog henne över ansiktet med knuten näve, då skulle vårt förhållande aldrig mer bli detsamma. Faktum är ju att det skulle ta slut i samma stund. Om jag var otrogen mot henne skulle det svårligen kunna återhämta sig helt och hållet, för det skulle innebära något mer än blott fysisk samvaro med en annan. Det skulle bevisa att jag vore moraliskt kapabel att medvetet svika hennes förtroende för mig. Betänk sedan hur många - alltför många - relationer faktiskt bygger på sådant som vore döden för min relation med min flickvän. Dessa saker verkade som sagt påträngande att skriva om, och jag lär återkomma till ämnet många gånger i framtiden.

Jag vill bara göra läsarna uppmärksamma på vissa förändringar som under dagen tillkommit i bloggens meny. Ett vågat drag var bland annat att ta bort alla “pings” eftersom de gjorde att bloggen blev seg att ladda in - läsarnas bekvämlighet prioriteras över deras antal. Dessutom planerar jag att kanske - kanske - flytta över bloggen till egen domän inom kort. Om så sker vet jag inte, men det råder vissa planer på det. Väl mött.